En förskollärares vardag del 2.
Som förskollärare har vi ingen arbetsbeskrivning. Detta innebär att vi får göra allt som ingen annan vill eller kan göra. Vi har de vardagliga rutinerna;
Duka, hämta och lämna matvagn, torka bord och sopa golv, byta blöjor, klä på och av barn, torka snoriga näsor och tvätta samt torka händer, lägga fram madrasser, ta bort madrasser och samtidigt försöka strukturera upp verksamheten på bästa sätt för barnen. Få barnen att sova, sitta med dem när de vaknar, trösta den ledsna, lösa konflikter och finnas där. Under hela dagen är tanken att den pedagogiska verksamheten skall finnas med, men detta är mer eller mindre omöjligt som det ser ut på de flesta förskolor idag.
För utöver dessa "förväntade" arbeten så skall vi också;
Ringa vikarier, jaga föräldrar som inte kommer och hämtar sina barn i tid, ringa hem sjuka barn, försöka få ut planeringstid för att hinna prata ihop sig på avdelningen och planera och dokumentera verksamheten, vara läkare för föräldrar som har glömt allt logiskt tänkt när deras oro över barnens bästa tar över, vara psykolog och kuratorer åt desamma, städa, diska, beställa varor, packa upp varor, skriva scheman, tvätta och hålla koll på alla barns enskilda behov samtidigt som man skall komma ihåg 16-25 barns olika tider, allergier och annan info som föräldrarna ger en på morgonen som man inte hinner skriva upp. Vi gör alla arbetsuppgifter som ingen annan skulle ha gjort utan en arbetsbeskrivning.
Jag utbildade mig till förskollärare för att hinna med barnen. Att få vara med dem under dagarna och bli en trygghet för dessa. Istället har jag blivit en stressad människa som efter en stressad dag inte längre pratar tålamodigt med barnen, utan mest irriterat. Jag vill inte vara den personen och därför har jag försökt ändra inställning. Jag försöker skita i allt det administrativa och ta barnen först. Vilket fungerar tills nästa förälder ringer och vill veta hur de får politikerna att minska barngrupperna eller hur de anmäler VAB till Försäkringkassan.
Jag vet att jag inte kommer vara i detta yrket länge till. Jag måste jobba minst 2 år till för att kunna bli det jag vill och jag fortsätter kämpa för detta. Men sedan lämnar jag förskolan för att inte återvända. Det finns så många underbara pedagoger i Sverige. Men alldeles för många är stressade och på väg in i väggen om inget görs. Snart kommer det inte finnas förskollärare i förskolorna, för det kommer inte vara värt det, oavsett hur mycket man älskar sitt jobb med barnen. Barngrupperna behöver minskas och förskolorna behöver mer resurser. Och görs inte detta kommer det gå ut över både barn och förskollärare vilket kommer kosta samhället mycket pengar.
Vi måste våga säga ifrån.
