En förskollärares vardag.
"Ingen annan yrkeskategori i Sverige mår så dåligt som de som tar hand om våra barn. Det visar Försäkringskassans statistik. Situationen har varit alarmerande länge – redan 2005 var sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa 56 procent högre bland förskolepersonal och fritidspedagoger jämfört med övriga arbetsmarknaden. Den färskaste statistiken från 2012 visar att ohälsan eskalerat ytterligare till nära 80 procent." - http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab
Jag är 24 år. Jag har jobbat som förskollärare i lite mer än 1 år. Och det som står i denna artikel, har jag känt av. Jag har känt mig som om jag är på väg in i väggen. Varje gång jag känt så har jag tänkt "Men, det kan inte hända. Jag är för ung för att bli utbränd."
Faktum är att man aldrig är för ung för att gå in i väggen med näsan före. Psykisk ohälsa är tyvärr tabu idag, man får inte prata om det. Men med tanke på samarbetsproblemen jag mötts utav ute i verksamheterna i de olika städerna där jag varit kanske det inte är konstigt att min inre stress har växt. Där jag är nu trivs jag. Men det är fortfarande otroligt mycket man skall hinna med. Jag har bara denna veckan jobbat över 4 timmar. Det kanske inte är så mycket enligt vissa, men tankarna på jobbet, det man gjorde då, det man sa i den situationen, det hänger alltid med där inne. Man stressar upp sig mer och mer och denna veckan har jag haft stora sömnproblem.
Jag har aldrig haft problem att sova innan, men nu känner jag av det mer och mer. Samtidigt är jag trött jämt. Det man lärde sig under utbildningen är inte detsamma i verkligheten. I 3,5 år har jag sett fram emot att få vara en nyfiken upptäckare med barnen. Att få ge dem trygghet och tillsammans med barnen få lära mig mer om natur, matematik, språk och lek. I Nästa inlägg skriver jag lite om vad verkligheten verkligen innebär.
