Att bära på livet..
Jag vet inte om jag skall börja blogga igen eller inte.
Just nu finns inte tiden eller orken, men om fyra månader finns iallafall tiden i två månader om det blir som jag planerar och vill.
Jag är då gravid, i 18:e veckan nu. Jag bär på ett liv vilket känns så häftigt, men än finns det lite hinder på vägen så vi ropar inte för högt ännu. Saker kan alltid inträffa.
Jag har mått bra. I början mådde jag illa när jag blev hungrig men det försvann när jag åt. Sedan har jag haft stora problem med yrsel och lågt blodtryck men det är också under kontroll nu.
Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och Fästis gick ner på stan, en promenad på cirka 8 km. Detta brukade vi göra innan jag blev gravid så det var inget konstigt. Men när vi kommer ner på stan skall Fästis göra ett ärende och jag blir helt matt och behöver sätta mig på en bänk medan han fixar det han ska. Jag äter en liten chokladbit för att se om det hjälper. När han kommer tillbaka vill jag bara hem, magen känns i olag och det svartnar för ögonen på mig. När så bussen kommer känner jag bara hur illa jag mår och han får nästan bära mig till närmsta restaurang och toalett där jag sätter mig och andas ut, dricker lite vatten och kallsvettas som sjutton. Som tur är går det över och vi tar nästa buss hem och jag lägger mig för att vila.
Det var den värsta händelsen under min graviditet hittills, så det känns som att jag kommit lindrigt undan om man jämför med vissa andra.
Sedan har jag haft en del andra krämpor sen cirka sex veckor tillbaks. Men det blir väl så när man ska bära ett liv. Från ett liv där jag vägde 140 kg till nu, 75 kg, ska saker hända med kroppen igen.
Jag tror det är ischias, men det kan säkert vara foglossning också. Jag har djävulskt ont i ena skinkan iallafall och vissa dar har jag så ont att jag inte kan duscha eller klä på mig skorna själv. Detta gör jag givetvis ändå, stönig som jag är. Men smärtan får ögonen att tåras mer än en gång per dag så att säga.
Än jobbar jag, även om jag kanske inte är aktivaste pedagogen. Jag ber barnen ta upp saker åt mig, (för jag får ont av att böja mig), jag har en kudde som följeslagare till matbordet och jag rör mig både långsamt och så lite som möjligt, men barnen är hjälpsamma och förstår (känner kanske?) att jag mår mindre bra just nu.
Men jag vill inte bli sjukskriven ännu. Jag har halva graviditeten kvar och jag har lika ont hemma som på jobbet så så länge mina kollegor står ut med mig så klarar jag mig förhoppningsvis. 6 februari har jag tid till en läkare som jag hoppas(!) kan ge mig tips mot denna smärta. Nu är det massage av Fästis och varma bad som är min bästa vän.
På återseende.
Skriv inläggstext
